Märkligt
http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article5694143.ab
Många tankar när jag läser detta.
Ett familjehem är ju en helt vanlig familj som tar emot barn och ungdomar som på något vis har det svårt. Meningen är ju att vi ska vara ett helt vanligt hem. Att vara familjehem räknas ju inte som ett jobb och det är inte pensionsgrundande så hur mycket kan man kräva av ett familjehem.
Vill en 17-åring bryta sig in i ett medicinskåp så nog går det!
"Vi måste titta på att hon gjort allt som krävs av ett familjehem för att hålla undan narkotiska preparat" säger Ewa-Gun Westford till Aftonbladet. Hur är det möjligt för en vanlig familj att få dessa krav på sig? Är det verkligen rätt vård om så här hårda krav ställs på vanliga familjehem? Placeringen borde kanske inte vara i ett familjehem då utan på institution där det finns helt andra förvaringsmöjligheter för medicin.
Många tankar när jag läser detta.
Ett familjehem är ju en helt vanlig familj som tar emot barn och ungdomar som på något vis har det svårt. Meningen är ju att vi ska vara ett helt vanligt hem. Att vara familjehem räknas ju inte som ett jobb och det är inte pensionsgrundande så hur mycket kan man kräva av ett familjehem.
Vill en 17-åring bryta sig in i ett medicinskåp så nog går det!
"Vi måste titta på att hon gjort allt som krävs av ett familjehem för att hålla undan narkotiska preparat" säger Ewa-Gun Westford till Aftonbladet. Hur är det möjligt för en vanlig familj att få dessa krav på sig? Är det verkligen rätt vård om så här hårda krav ställs på vanliga familjehem? Placeringen borde kanske inte vara i ett familjehem då utan på institution där det finns helt andra förvaringsmöjligheter för medicin.
Semesterbild
Tänker tillbaka på sommarens semester på västkusten. Här sitter vi och njuter av den härliga utsikten över klipporna och havet. Vi beslutade oss för att picknicka och packade ner kvällsmaten. Grillad flintastek, potatissallad och sallad. Vi dröjde oss kvar länge innan vi gick tillbaka till stugan. Vilken fantasktiskt mysig kväll.
Terminen har börjat
Rutiner.
Känns skönt att terminen äntligen börjat. Allt kommer in i sina gamla invanda spår igen. Märker på Lillan att hon mår bra av att veta ungefär hur dagarna ska se ut. Man märker hur viktigt det är med rutiner och det som känns igen.
Kvällen innan dagis startade upp igen efter semesterstängning hoppade lillan omkring. Spänd av förväntan. När vi skulle gå till sängs var det svårt att sluta prata för "imorgon" var ju dagen hon skulle få träffa alla igen. Kompisar och alla som jobbar där.
Morgonen kom och först upp var Lillan. Kläderna var redan på och hon satte sig bredvid mig i sängen. Nu var det dags att fara. Lugnt försökte jag förklara att det var ju ett tag kvar tills vi skulle vara där och vi fick ju inte glömma frukosten. Oförstående tittade Lillan på mig. Förstod jag inte att det här kunde inte vänta? Inte mycket kom ner i Lillans mage när det var frukostdags. Det enda som existerade var att få träffa alla, berätta om sommarens äventyr och leka. Berättade för fröken när vi kom fram till dagis att det inte blev mycke ttill frukost. Skrattande sa hon att då är hon förmodligen hungrig till lunchen och äter ordentligt.
Nu har det gått några dagar in i terminen. Vardagslunken börjar infinna sig. Lillan är nu stor flicka på dagis. Mindre barn skolas in och hon har nu fått rollen som lite större än förra året. En ack så viktig uppgift att vara en stor tjej nu. Lillan har berättat om en liten kille som börjat på hennes avdelning, men namnet har inte fastnat än. När jag skulle lämna henne idag ställde vi oss och tittade på avdelningens alla namn. Det var en hel del nya barn. Jag var helförvirrad när det var dags för avdelningsfotograferingar förra året. Visste inte hur jag skulle kunna lära mig alla barn. När vi i våras tittade på bilden visste jag nog vilka de flesta var och kunde placera barnen i respektive dagishistoria man fick höra av Lillan vid dagens hämtningar. Ojoj, nu blir det nya dagishistorier med nya små barn att lära känna genom Lillans historier.
Några av de som redan var stora innan sommaren har gått vidare till 6-årsverksamheten. Andra, liksom Lillan var kvar även i år på "sin" avdelning. Det var roligt att studera alla de "gamla" barnen när vi kom tillbaka. På bara några veckor hade de dragit iväg i längd och en del drag i ansiktet hade blivit lite äldre. Tänk va några veckor kan göra! Dessutom var det kul att studera hur de tog vid där de slutade. De välkända gungorna och klätterställningarna togs invant i besittning. Över gården som under några veckor stått öde hördes återigen barnens stoj. Allt är som vanligt igen.
Känns skönt att terminen äntligen börjat. Allt kommer in i sina gamla invanda spår igen. Märker på Lillan att hon mår bra av att veta ungefär hur dagarna ska se ut. Man märker hur viktigt det är med rutiner och det som känns igen.
Kvällen innan dagis startade upp igen efter semesterstängning hoppade lillan omkring. Spänd av förväntan. När vi skulle gå till sängs var det svårt att sluta prata för "imorgon" var ju dagen hon skulle få träffa alla igen. Kompisar och alla som jobbar där.
Morgonen kom och först upp var Lillan. Kläderna var redan på och hon satte sig bredvid mig i sängen. Nu var det dags att fara. Lugnt försökte jag förklara att det var ju ett tag kvar tills vi skulle vara där och vi fick ju inte glömma frukosten. Oförstående tittade Lillan på mig. Förstod jag inte att det här kunde inte vänta? Inte mycket kom ner i Lillans mage när det var frukostdags. Det enda som existerade var att få träffa alla, berätta om sommarens äventyr och leka. Berättade för fröken när vi kom fram till dagis att det inte blev mycke ttill frukost. Skrattande sa hon att då är hon förmodligen hungrig till lunchen och äter ordentligt.
Nu har det gått några dagar in i terminen. Vardagslunken börjar infinna sig. Lillan är nu stor flicka på dagis. Mindre barn skolas in och hon har nu fått rollen som lite större än förra året. En ack så viktig uppgift att vara en stor tjej nu. Lillan har berättat om en liten kille som börjat på hennes avdelning, men namnet har inte fastnat än. När jag skulle lämna henne idag ställde vi oss och tittade på avdelningens alla namn. Det var en hel del nya barn. Jag var helförvirrad när det var dags för avdelningsfotograferingar förra året. Visste inte hur jag skulle kunna lära mig alla barn. När vi i våras tittade på bilden visste jag nog vilka de flesta var och kunde placera barnen i respektive dagishistoria man fick höra av Lillan vid dagens hämtningar. Ojoj, nu blir det nya dagishistorier med nya små barn att lära känna genom Lillans historier.
Några av de som redan var stora innan sommaren har gått vidare till 6-årsverksamheten. Andra, liksom Lillan var kvar även i år på "sin" avdelning. Det var roligt att studera alla de "gamla" barnen när vi kom tillbaka. På bara några veckor hade de dragit iväg i längd och en del drag i ansiktet hade blivit lite äldre. Tänk va några veckor kan göra! Dessutom var det kul att studera hur de tog vid där de slutade. De välkända gungorna och klätterställningarna togs invant i besittning. Över gården som under några veckor stått öde hördes återigen barnens stoj. Allt är som vanligt igen.
Ego kvinna
http://www.aftonbladet.se/wendela/article5586420.ab
Hittade en artikel idag i aftonbladet.
Helt befängt!
En kvinna i Storbritannien ska föda för fjortonde gången. Hon säger att hon tänker fortsätta bli gravid och föda barn tills hon får behälla barnet.
Menar hon allvar - att ens hota med detta visar ju bara hur egocentrisk man då är. Det finns ju orsaker till att barnen placeras, vanvård. Ska hon få behålla ett barn, som med största sannolikhet blir vanvårdat, mot att hon då inte ska skaffa fler barn?!
Hon nämner också att hon inte har så bra kontakt med barnen, att den varit sporadisk. Idag finns ingen etablerad relation. Kanske skulle hon försöka satsa på en bättre relation till barnen istället för att sätta fler barn till världen som hon ändå inte verkar få behålla?
Kanske ska man också vara medveten om att man i Storbritannien har ett annat system med barn som växer upp i familjehem. Så kallade öppna adoptioner finns och där adopteras barnen av icke-biologiska föräldrar men de biologiska föräldrarna får ändå möjlighet att träffa barnet ibland och skapa band. Har läst lite om det och överlag verkar det synsättet vanligast i västvärlden, förutom i Sverige där vi är landet "lagom". För barnens skull tror jag att det behövs tydligare regler för hur det ska vara i vårt land. Det blir ju en enorm påfrestning för barn att behöva få utstå förhandlingar var 6 månad. För många kanske 6 månader låter mycket men 6 månader går fort. Bara att börja planera och fundera på semestern gör ju ofta en barnfamilj ett halvår innan det är dags att resa. Efter 3 år ska vårdnadsöverflyttningar vägas in men tyvärr görs ju inte heller de så ofta. Det är ju tyvärr så att familjehemmen plötsligt står själva i allt från handledning till rättegångar mot biologiska föräldrar. Det är dags att barnens trygghet går framför de biologiska föräldrarnas rätt!
Sidospår. Ja visst men det är ju det som är bra med en blogg. Man kan älta det man funderar på.
Tillbaka till Theresa. Nej, Theresa får inte min sympati. Har hon fått 13 barn omhändertagna på grund av vanvård borde hon kanske inse att hon borde göra någonting annat av sitt liv. Uppenbarligen var inte tanken från högre makter att hon skulle bli mamma.
Lite roliga paralleller kom jag i och för sig på. Även om jag vet att man inte kan jämföra så kan jag inte låta bli...
Ser man till ett avelsdjur, till exempel en hund så är det ju jättebra med en tik som är lättparad och dessutom väldigt fertil. Allt bra så långt. Det är dock inte bara det som ska vara vägledande i val av avelsdjur. Tiken ska sedan ha instinkten att vårda och fostra. Inte alla har denna förmåga.
Hittade en artikel idag i aftonbladet.
Helt befängt!
En kvinna i Storbritannien ska föda för fjortonde gången. Hon säger att hon tänker fortsätta bli gravid och föda barn tills hon får behälla barnet.
Menar hon allvar - att ens hota med detta visar ju bara hur egocentrisk man då är. Det finns ju orsaker till att barnen placeras, vanvård. Ska hon få behålla ett barn, som med största sannolikhet blir vanvårdat, mot att hon då inte ska skaffa fler barn?!
Hon nämner också att hon inte har så bra kontakt med barnen, att den varit sporadisk. Idag finns ingen etablerad relation. Kanske skulle hon försöka satsa på en bättre relation till barnen istället för att sätta fler barn till världen som hon ändå inte verkar få behålla?
Kanske ska man också vara medveten om att man i Storbritannien har ett annat system med barn som växer upp i familjehem. Så kallade öppna adoptioner finns och där adopteras barnen av icke-biologiska föräldrar men de biologiska föräldrarna får ändå möjlighet att träffa barnet ibland och skapa band. Har läst lite om det och överlag verkar det synsättet vanligast i västvärlden, förutom i Sverige där vi är landet "lagom". För barnens skull tror jag att det behövs tydligare regler för hur det ska vara i vårt land. Det blir ju en enorm påfrestning för barn att behöva få utstå förhandlingar var 6 månad. För många kanske 6 månader låter mycket men 6 månader går fort. Bara att börja planera och fundera på semestern gör ju ofta en barnfamilj ett halvår innan det är dags att resa. Efter 3 år ska vårdnadsöverflyttningar vägas in men tyvärr görs ju inte heller de så ofta. Det är ju tyvärr så att familjehemmen plötsligt står själva i allt från handledning till rättegångar mot biologiska föräldrar. Det är dags att barnens trygghet går framför de biologiska föräldrarnas rätt!
Sidospår. Ja visst men det är ju det som är bra med en blogg. Man kan älta det man funderar på.
Tillbaka till Theresa. Nej, Theresa får inte min sympati. Har hon fått 13 barn omhändertagna på grund av vanvård borde hon kanske inse att hon borde göra någonting annat av sitt liv. Uppenbarligen var inte tanken från högre makter att hon skulle bli mamma.
Lite roliga paralleller kom jag i och för sig på. Även om jag vet att man inte kan jämföra så kan jag inte låta bli...
Ser man till ett avelsdjur, till exempel en hund så är det ju jättebra med en tik som är lättparad och dessutom väldigt fertil. Allt bra så långt. Det är dock inte bara det som ska vara vägledande i val av avelsdjur. Tiken ska sedan ha instinkten att vårda och fostra. Inte alla har denna förmåga.
